onsdag 13 juli 2011

Om stenar

Stenar är som urtidsdjur. De har funnits med så obegripligt länge, vem vet vad de har sett och varit med om? Därför gör det så ont i mig när jag ser hur stenar och berg sprängs bort, för att lämna plats för hus och vägar. Såren i naturen kommer att finnas kvar där om en miljon år! Vad har vi för rätt att förstöra berget därför att vi vill ha en väg eller ett hus under ett par hundra års tid?
Jag var på Island förra året. Där har de ett annat förhållningssätt till naturen, vägarna dras försiktigt runt bergen därför att det bor alver i dem. På fullt allvar! I Hafnafjördur var jag med på en guidad tur där alvboningarna pekades ut. En av dem finns i klippan på bilden.
Läs här om Inger Granbergs alldeles egna magiska sten.


//Maud Mangold

3 kommentarer:

Jessika sa...

Själv satt jag på en bergsbrant i går, med utsikt över sjön och plockade blåbär.
Det var nog en magisk plats tror jag, en lycklig plats.
Jag är ganska säker på att det jag kände var lycka. Under mig åkte en 16-årig släkting skateboard med sina vänner och de verkade också rätt nöjda.
Och sen blev pajen jättegod!

Caroline sa...

Märkligt det här med att vi tar för givet vår rätt att spränga berg. Vi åkte ut på Hisingen och där har de sprängt bort mycket berg i sommar. Jag sa till min familj att så får man inte göra och jag kände mig ledsen och skämdes över att vara människa.

För någon dag sedan såg vi filmen "Avatar" väldigt fin film om just skövling av naturresurser och människors goda och onda sidor. Där talade de om en gudom som hette Ejwa som var ett nätverk av energi som allt levande fick dela, Ejwas uppgift var att se till att energin förblev i balans. Den vördnad och de magiska tänkandet skulle behövas här.

Katja sa...

När jag bodde i Varberg var vi mycket i ett stenbrott alldeles i strandlinjen. Hela Varberg är fullt av stenbrott och det påminner om just det där. Hur människor på några decennier hugger bort och förbrukar något som skulle finnas där i urminnes tider. Sår är precis vad det blir i berget. Å andra sidan en annan slags skönhet man vänjer sig vid. Hur det bildats stigar där människor går i drivorna av vassa stenflisor som ligger kvar sedan brottet stängts. Hur det finns djupa avgrunder där man minst anar i berget, som med tiden fyllts med vatten.